Räddningen är nära
Jag läser om räddningen av gruvarbetarna i Chile, och imponeras över vad aftonbladet väljer att fokusera på. Mer om detta snart.
Till att börja med måste jag säga att jag blir oerhört imponerad över att de faktiskt verkar lyckas rädda alla gruvarbetarna, och det redan nu. Laurence Golborne som är gruvminister i Chile lovar att räddningsaktionen ska vara klar ikväll. Det är ganska mycket tidigare än “till jul” som det lät från början. Det måste vara skönt för både gruvarbetarna och deras anhöriga.
Jag läser vidare om glädjeyra i Chile, och det tror jag det. Att överleva en sån här grej är faktiskt helt otroligt. Att lyckas med ett räddningsarbete av denna kaliber är värt att glädjas över, och att hylla. Stort grattis till Chile som har lyckats. Jag kan också läsa om att räddningsarbetet följs av ca 1 miljard personer, och är därför världens hittills mest uppmärksammade händelse, med större bevakning än månlandningen 1969. Nu ska vi kanske ta i beaktning att vi var färre människor på jorden 1969 och det var extremt få som hade tillgång till internet.
Dagens nyheter har direktrapportering, liksom de flesta stora tidningar. Där kan vi läsa att hittills har 20 av de 33 gruvarbetare har räddats, och den sista beräknas komma upp i gryningen (svensk tid). Darío Segovia (48) var den tjugonde gruvarbetaren att nå markytan, och vi kan också läsa att den förste var Florencio Ávalos Silva (31) som kom upp tidigt i morse (svensk tid).
Svenska dagbladet väljer samma vinkling som DN (eller om det är tvärt om) och har direktrapportering. Här kan vi också läsa att förmannen Luis Urzua blir den sista att lämna gruvhålet.
Sen kommer vi till aftonbladet som istället väljer ett helt annat fokus. Här kan vi läsa att Yonni Barrios fru, Marta Salinas (56), inte tänker välkomna sin man när han kommer upp. Anledningen är att Susana Valenzuela sörjde vid gruvhålet med en bild på Yonni Barrios. Det visade sig att Susana är Yonnis älskarinna.
Varför väljer man ett sånt fokus? Jag fattar det verkligen inte, gör du?
