Psykisk ohälsa

Alla påverkas vi på ett eller annat sätt av corona, eller covid-19, och alla hanterar vi denna påverkan på olika sätt. Jag tänkte dela med mig lite av hur jag påverkats, hur jag har reagerat på det, och hur jag har hanterat det.

Till att börja med ska jag berätta att jag lever ett liv i ganska högt tempo, jag har en anställning som systemutvecklare/-arkitekt på heltid, och på fritiden driver jag ett aktiebolag vars verksamhet både är en webbyrå och ett skivbolag. För att klara av allt detta har jag all min tid planerad, jag har rutiner, strukturer och system för allting, jag har ett schema som talar om vad jag ska göra och när.

Det första som hände var att vi uppmanades att arbeta hemifrån i så stor utsträckning det var möjligt, och för min del är det möjligt i väldigt stor utsträckning. Det innebar att tiden på bussen försvann, och i ganska stor utsträckning betyder det inte mer än att jag lyssnar mindre på poddar än tidigare. Det är ingen allvarlig störning i mina rutiner.

I nästa steg blev jag deltidspermitterad, på 40% och det var här mina rutiner helt rasade. Att inte ha en plan, en rutin, ett schema ger osäkerhet och stress, och jag rasade tillsammans med rutinerna. Jag tappade farten helt, blev trött, grinig och likgiltig. Jag ville liksom ingenting, hade ingen ork eller lust till något alls.

Lyckligtvis känner jag ingen de här tecknen, så jag förstod att något måste göras. Jag skapade ett nytt schema, där jag tog med tiden jag är permitterad. Den går till projekt här hemma, som inte riktigt har hunnits med tidigare, och nu står det på schemat vad som ska göras, och när. Jag har också avsatt en hel del tid till återhämtning, och i mitt fall går det ganska mycket ut på att spela datorspel, något jag inte hinner speciellt ofta när livet går i full fart.

Jag sökte också hjälp hos vårdcentralen på en gång, och har fått antidepressiva tabletter utskrivna. Det är samma sort som jag åt förra gången jag kraschade (det var 2015) och då gav de mycket bra effekt. Det känns som att de ger bra effekt även denna gång. Jag är mer eller mindre tillbaka redan, och det har bara gått några veckor.

Däremot är jag väldigt medveten om hur nära gränsen jag är nu, jag är väldigt försiktig när jag ökar farten. Man får inte öka för fort, för då är det i princip säkert att man faller igen. Jag fokuserar mycket på att skapa system för att kunna öka produktiviteten utan att öka arbetsinsatsen.

Jag talade också om offentligt hur jag mådde, jag skrev ett inlägg på facebook och talade om att jag faktiskt mår skit. Flera av mina facebookkontakter (jag kallar dem så, för långt från alla är vänner) hörde av sig, undrade hur det var, eller sa något peppande. Min barberare hörde av sig och tyckte jag skulle komma och bli fixad, och sa att det ekonomiska löser vi på något vis. Nu har ju det här inte drabbat min ekonomi, vilket ju är väldigt skönt, så det var inga problem att betala. Däremot mådde jag faktiskt mycket bättre när jag kom därifrån. Titta på bilden till inlägget, så kan psykisk ohälsa se ut.

Vad vill jag egentligen ha sagt med det här blogginlägget? Jo, var rädd om dig! Lyssna när kroppen talar om att den behöver vila, och gör som den säger. När man väl kraschat är vägen tillbaka lång. Och sök hjälp! Jag tänker också att det kan vara bra att vara öppen med det, kanske hjälper det dig, kanske hjälper det någon annan.

Så dela gärna med dig av dina erfarenheter av psykisk ohälsa, det finns ju många varianter, och ännu fler upplevelser. Kommentarsfältet är öppet.