När tiden tryter

Det är så mycket jag skulle vilja göra, hela tiden, men vad är det egentligen som blir av? Det känns som att tiden bara springer ifrån mig och jag inte ens hinner med hälften av det jag hade tänkt få gjort. När det blir en stund över, en stund att göra allt det där som jag skjutit upp, då är jag bara trött, orkeslös. Då vill jag bara ligga i soffan och äta chips, eventuellt se en bra film.

Jag gör massor av saker, jag sköter mitt jobb, jag lagar mat, jag städar, tvättar, diskar, handlar. Sånt som alla gör. Lyckligtvis har jag ju en fru så hon gör också en del av det tidigare nämnda (utom mitt jobb, det får jag sköta själv). Förutom det driver jag ett företag, som är både en webbyrå och ett skivbolag (med studio). Jag försöker också göra en alldeles egen skiva, med arbetsnamnet Om jag får bestämma. Naturligtvis umgås jag med min familj också.

Så vad är det jag inte tycker att jag hinner då? Jag försöker fördjupa mig i JavaScript, vilket inte hinns med så mycket jag hade hoppats. Jag hinner inte träna, vilket jag både skulle vilja och behöva. Jag hinner heller inte läsa så mycket som jag skulle vilja, jag älskar att läsa, helst något av Stephen King eller Dean Koontz. Jag hinner inte spela datorspel, jag har till exempel köpt Banished men bara gett det typ en kvart.

Ibland önskar jag att dygnet hade 30 timmar, eller att jag inte behövde sova. Då kanske jag skulle hinna med allt jag skulle vilja göra? Eller fungerar tiden precis som pengar, att man hela tiden strävar efter att ha lite till, att det aldrig riktigt räcker? Eller, räcker gör det ju, men tänk vad man skulle kunna göra med lite till.

Förr ledde de här tankarna mig till stress, men den stressen har jag iallafall lärt mig att hantera. Jag prioriterar bort saker helt enkelt, det är väl därför jag har haft den där Koontz-boken på nattduksbordet ett halvår, och det är väl därför Banished bara har fått en kvart. Istället kan jag lägga 45 minuter på att titta på Parneviks med min fru, det ger mig ro att umgås med familjen.

En sak som jag är lite mer ledsen för att jag prioriterar bort däremot, det är bloggandet. Bloggandet är en skön ventil, ett sätt att uttrycka mina tankar, åsikter och känslor. Ibland verkar det faktiskt som att nån tycker att det jag skriver är intressant också, och det är lite roligt. En ego-boost liksom.

Så, om du har läst ända hit hoppas jag att du lämnar en kommentar, för sånt gör mig glad. Du kan väl berätta lite om vad du inte riktigt hinner med?