Könsneutralitet

Vad är det med denna våg av könsneutralitet som svämmar över oss? Varför har vi plötsligt blivit rädda för att vara pojkar och flickor, kvinnor och män? Varför har det blivit fult?

Jag misstänker att jag har blivit en bitter gammal gubbe, precis som min kära far, men då är det väl så. Jag måste ha rätt till mina åsikter jag också, precis som alla andra.

Jag tycker inte att det är något fel på att pojkar leker med bilar och att flickor leker med dockor. Jag ser inget fel i att flickor gillar rosa och pojkar gillar blått. Jag ser inget fel med att mamman stannar hemma med barnet, och pappan jobbar.

Ta mig nu inte för någon mansgris som vill trycka ner kvinnor, nej absolut inte, det är inte min mening. Jag är feminist, i den bemärkelsen att jag tycker att kvinnor är lika mycket värda som män, och borde behandlas lika. Jag tycker absolut att lika arbete ska ge lika lön, oavsett kön.

Jag menar att det måste vara upp till varje person (vuxen som barn) om man föredrar rosa eller blått, om man vill leka med bilar eller dockor, om man vill stanna hemma med barnen eller jobba.

Om min son (framtida, jag har inga barn) vill ha rosa tapeter och leka med dockor, då ska han göra det. Vill han ha prinsessklänning, dansa balett och pussa pojkar så ska han göra det. Lika väl som han ska leka med bilar, måla rummet blått, ha cowboyhatt, träna kickboxning och pussa flickor så ska han göra det. Valfri blandning av extremfallen är naturligtvis att föredra.

Undrar om jag bara ordbajsar, eller om min åsikt faktiskt går fram?