Jobbpolitiken är sjuk
Lite beroende på hur man definierar arbetslös har jag haft turen (skicklighet?) att aldrig vara arbetslös. Endast under en kort tid har jag haft kontakt med Arbetsförmedlingen, under nästan ett halvår efter min militärtjänstgöring hade jag en praktikplats, som sedan blev ett jobb.
Lite då och då får man höra om hur Arbetsförmedlingen behandlar människor, och det är sällan speciellt trevliga historier. Idag läste jag också detta blogginlägg om att vara anställningsbar, och känner att jag måste skriva av mig lite.
Jag menar att den här jobbpolitiken är kontraproduktiv, den förstör mer än den hjälper, och inte bara för den arbetssökande utan för alla. För det första är det naturligtvis oerhört stressande att vara arbetslös idag, när man måste söka alla jobb, ofta jobb som man vet att man aldrig kan få. Du måste söka alla jobb, även tillfälliga jobb på andra orter. Tänk dig in i situationen att du är en arbetslös kvinna som bor på en landsort i Skåne med din sambo och era två barn, 5 och 7 år. Nu säger arbetsförmedlingen att det finns ett vikariat som butiksbiträde på en Statoilmack i Uppsala. Vikariatet är på 50% i sex månader. Du måste söka detta jobb, för annars förlorar du rätten till din A-kassa. Vad händer om du får jobbet? Ska din sambo säga upp sig från sitt jobb och flytta till Uppsala? Ska du bo själv i Uppsala under ett halvår? Vad kostar boendet och resorna? Ska du behöva vara borta från dina barn? Ska du ta barnen med dig?
Och hur är det för ägaren till den där Statoilmacken? Hen får 3000 ansökningar, och bestämmer sig för att rakt av bara slänga 2700 av dem utan att ens titta. Det finns ingen möjlighet att gå igenom alla ansökningar. Hur ska hen kunna hitta rätt person för jobbet när 90% går direkt i soporna?
Nej, släpp lite på kraven säger jag! De allra flesta vill ju ha ett jobb, det är bra för både självkänslan och ekonomin, och kommer att göra vad de kan för att få ett jobb inom rimliga gränser. Som arbetsgivare vill jag bara ha ansökningar från personer som verkligen vill ha jobbet, och som tror sig ha kompetensen för det. Ett exempel från verkligheten är en ansökan som kom till ett företag i södra Dalarna, där personen som sökte jobbet bodde i Malmö, och skrev i sitt personliga brev att hen trivdes bäst vid havet. Helt uppenbart att hen inte ville ha jobbet.
Att släppa på kraven skulle också innebära att det är färre som söker varje jobb, vilket ökar sannolikheten att man får en rättvis bedömning. Den som söker jobbet kan också lägga mer krut på ansökningar till jobb hen verkligen vill ha.
Om man också slutar använda Arbetsförmedlingen som kontrollmyndighet, och istället arbetar med matchmaking och personlig utveckling, för att öka möjligheterna att få jobb, så tror jag vi har mycket att vinna på alla plan. Man kan antagligen minska Arbetsförmedlingens resurser jättemycket, och istället lägga pengarna på att minska sjuklöneansvaret för arbetsgivare. Just sjuklöneansvaret är en jättestor tröskel för småföretag.
Arbetsförmedlingen skulle också kunna bedriva utbildning i företagsekonomi. För egen del, i egenskap av arbetsgivare, är kunskap om företagsekonomi oerhört meriterande. En anställd som förstår sig på hur ett företag fungerar kommer att prestera mycket bättre. Dessutom finns alltid möjligheten att starta eget. För många småföretag är det mycket jobb för lite pengar, men det finns goda möjligheter att tjäna pengar motsvarande A-kasseersättningen.
Ett tips till dig som är arbetslös, och söker jobb
Utnyttja den nya tekniken för att marknadsföra dig! Starta en blogg, skriv om det du är duktig på. Börja twittra. Dela med dig av din kompetens, och tala då och då om att du finns tillgänglig för anställning. Svara på frågor, var hjälpsam, trevlig, tillgänglig och kompetent. Social kompetens brukar det pratas om, och varför inte visa din sociala kompetens i de sociala medierna. Kontakta mig gärna för ytterligare tips. Lycka till!
PS. Bilden som illustrerar inlägget kommer från hummlan, och är första bilden som visas vid ett bildsök på Google efter arbetsförmedlingen.
