Inte min höger.

Inte min höger. Det här tycker jag summerar problematiken väldigt bra. Högern kan bråka bäst de vill om det här. Det är liksom det här fördelningspolitik går ut på. Låt oss säga att det behövs 10 miljarder för att finansiera glasögon (alla behöver glasögon varje år och de kostar i snitt 1000kr, orimligt jag vet) och det ska tas in på skatten. Poängen är med detta är att för de allra mest utsatta, ensamstående arbetslös mamma med tre barn, så blir det oerhört tacksamt. Skattehöjningen blir någon hundralapp per år på hushållets totala inkomst på 110000kr/år, istället för att hon ska köpa glasögon för 3000kr. För det medelålders, barnlösa paret med höga chefsjobb blir skattehöjningen betydligt högre, kanske 8000kr istället för att köpa glasögon för 4000kr. Det här paret har en hushållsinkomst på närmare 1,5 miljoner per år. Tanken med fördelningspolitik är att de som har mest ska bidra mest. För de som har allra mest är det inte lönsamt med fördelningspolitiken, inte i den egna plånboken iallafall. Men om man mäter välfärdssamhället i hur de mest utsatta har det är det definitivt lönsamt. Så tänker iallafall jag.