En annan syn på Kristian Gidlunds död
Min sambo gråter över att Kristian Gidlund har lämnat oss, det gör inte jag. Missförstå mig inte, det är ju knappast så att jag har önskat livet ur pojken, jag har bara en annan syn på det hela som gör att jag inte gråter.
Jag minns första gången jag såg Sugarplum Fairy. Det måste ha varit en av bandets första “större” spelningar. Jag sätter större inom citationstecken eftersom grabbarna spelade på den minsta scenen på festivalen Rock for Moc. Det var som sagt den minsta scenen, den som bestod av ett gäng lastpallar. Grabbarna var mer eller mindre skitkassa, men hade så mycket attityd. Jag minns att jag gillade attityden, men inte musiken. Själv var jag på festivalen för att spela med mitt band Sverkers på den stora scenen. För oss var det kanske höjdpunkten på vår “karriär”, för Sugarplum Fairy var det bara början.
Nu skulle ju detta inlägg inte handla om Sugarplum Fairy, och än mindre om Sverkers, utan om Kristian Gidlund och hans tragiska bortgång. Ja, även om jag inte har gråtit så är det tragiskt. Det är alltid tragiskt när allt för unga människor dör, och cancer är rent ut sagt förjävligt.
Jag gråter inte, eftersom jag inte kan förmå mig att vara ledsen. Kristian har varit svårt sjuk i cancer i två år, för honom måste det vara en lättnad att äntligen få slappna av, att slippa smärtan. Att gråta för den befrielsen känns själviskt. Jag menar förstås inte att du som gråter är självisk, men det är så jag ser på det.
Kristian blev bara 29 år gammal. Kristian hade cancer i två år. Förstår du vart jag vill komma?
Om himlen är rättvis har Club 27 äntligen fått en trummis, bandets äldsta medlem. Cancern borde ha tagit honom redan för två år sedan, men som genom något slags mirakel lyckades Kristian Gidlund överleva i två år innan cancern blev honom övermäktig.
Jag kan inte vara ledsen för Kristian, som nu lirar trummor med legender som Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Kurt Cobain. Däremot kan jag vara ledsen för att cancern tar människors liv, oftast alldeles för tidigt. Jag kan vara ledsen för anhöriga som känner saknad och jag kan vara ledsen att vi inte tar tillfället i akt att leva när vi har chansen.
Slutligen, har du inte lyssnat på Kristians sommarprat från i somras, då är det hög tid att du gör det nu. Jag gjorde det när jag körde bil, det avråder jag dig från att göra. Jag skrattade och grät om vartannat, speciellt åt valet av låtar. Till exempel Håkan Hellströms “Man måste dö några gånger innan man kan leva” som du kan se nedan.
Fuck cancer!
