Att våga är första steget
Det låter såklart klyshigt, och det är det också, men det betyder inte att det är mindre sant. Vågar man inte prova så kommer det garanterat inte att lyckas heller.
Vi hade en föreläsning på jobbet som handlade om psykologisk trygghet, och hur det är grunden i utveckling. Man måste liksom våga misslyckas för att våga utmana sig själv, och utmanar man inte sig själv, så kommer man stampa i samma gamla fotspår och inte komma någonstans.
Jag jobbar som systemutvecklare och mjukvaruarkitekt, och nästan ingenting jag gör är något jag gjort tidigare. Jag har såklart gjort liknande varianter, och hanterat liknande tekniker tidigare, men jag måste hela tiden våga prova för att kunna göra mitt jobb, och för att bli bättre på det.
Den här tryggheten som krävs, den kommer både från ledarskapet på jobbet, men också av erfarenheter att ha gjort fel tidigare. Jag har gjort fel jättemånga gånger, antagligen fler gånger än jag gjort rätt, eftersom jag ofta provar 17 sätt innan jag får det att fungera. Men det är inte så farligt, och då har jag ändå gjort rätt så allvarliga fel i otroligt känsliga applikationer. Faktiskt så illa att det kunde skett allvarliga olyckor pga min miss.
Det fantastiska ledarskapet ifrågasatte aldrig hur det kom sig att jag kunde gjort den allvarliga missen, ledarskapet ifrågasatte varför vi inte har rutiner som säkerställer att så allvarliga grejer inte letar sig hela vägen ut i produktionsmiljö. Ja, så illa var det faktiskt. De flesta av felen man gör upptäcker man själv innan någon annan gör det och hinner rätta innan något händer. Sen finns det i min värld testrutiner för att testa att man inte råkar göra något fel, och även där brast det i det här fallet.
Nåja, vi var flera som lärde oss något av det, och idag är vi rätt säkra på att i alla fall inte just det felet kommer råka slippa ut i produktionsmiljön. Och har man lärt sig något på vägen, då var det inte ett misstag, utan en lektion.
