And we go again, pepparkaksgubbar denna gång

Jaha, då sprids det rykten som en löpeld på sociala medier igen, och även denna gång gynnar det Sverigedemokraterna. Denna gång handlar det om att Kanalskolan i Laxå förbjuder pepparkaksgubbar i luciatåget. Till Sverigedemokraternas försvar måste jag tillägga att det som sprids på nätet är baserat på en tidningsartikel i Nerikes Allehanda.

Ekot har pratat med rektorn på skolan, som förklarar att det hela är ett missförstånd. Såhär säger Kanalskolans chef Margareta Zetterlund:

Klassen har gemensamt valt ut en tablå med olika luciasånger och där finns inte några sånger om pepparkaksgubbar med. Men det är klart att pojken ska kunna vara pepparkaksgubbe ändå.

Pepparkaksförbudet är egentligen inget förbud, utan ett beslut från skolans sida att inte servera pepparkakor med hänsyn till barn med allergi och diabetes. Det traditionsenliga luciafikat i klassrummet efteråt säger Margareta att varje klass själva bestämmer över.

Vad ska man säga? Jag tycker det är tragiskt om det faktiskt finns människor som drar kopplingar mellan mörkhyade och pepparkaksgubbar, och som tror att pepparkakeland är en omskrivning av valfritt afrikanskt land. Jag är helt övertygad om att för barn som fått en vettig uppfostran betyder “pepparkaksgubbe från pepparkakeland” helt enkelt en gubbe av pepparkaka som kommer från ett land av pepparkaka. För mig betyder det just det.

Om någon skulle dra paralleller, så behöver det inte vara något negativt. Vi får väl förutsätta att ungarna inte börjar tugga på mörkhyade i hopp om att det ska smaka pepparkaka. Pepparkaksgubbar är ju glada och trevliga typer.

Jag tror ärligt talat att vår rädsla att kränka någon överstiger de flestas benägenhet att bli kränkta.

I mitten av nittiotalet, när jag gick ut nian och började gymnasiet, spreds en våg av nynazism över Sverige. Hedemora var i centrum, tillsammans med Eskilstuna. Vi var många som stod upp mot skinnskallarna, med sina rakade huvuden, bombarjackor och kängor med stålhätta. Jag var (tyvärr) inte den som protesterade mest. Precis som många av de som sympatiserar med Sverigedemokraterna idag tyckte jag att invandrarpolitiken lämnade mycket att önska. Vi hade en flyktingförläggning utanför stan, och eftersom det var krig i mellanöstern kom en hel den flyktingar framför allt från Iran och Irak. Det där med flyktingförläggningar är ju en riktigt korkad idé, det tycker jag fortfarande.

Till skillnad från nynassarna hade jag inget mot personerna som kom, jag skrämdes inte av våra nya vänner. I gymnasiet hade vi en kille från Eritrea, och naturligtvis ville vi inte kränka honom, så vi frågade vad vi skulle kalla honom. Jag gillar hans förklaring, även om jag misstänker att den inte är representativ. Han sa såhär:

Jag vill inte att du ska kalla mig färgad, för jag är född sån här. Kallar du mig svart måste du vara färgblind, jag är ju brun. Du kan kalla mig mörkhyad, för det är jag. Du kan kalla mig neger, för det är jag. Du kan kalla mig Salomon, för det heter jag.

Vi kallade honom naturligtvis för Salomon, det kändes trots allt mest relevant. Utom när vi skulle välja lag på gympan, och han ofta blev vald först under parollen ingen seger utan neger.

Men är det inte kränkande att säga neger? Att kränka någon handlar till stor del om hur man säger det, och till vem. Det var Salomon själv som började med detta, och han var (är säkert fortfarande) en stark person som hade sagt ifrån om han misstyckte. Han gjorde det med andra saker.

Jag mognar, samhället förändras, idag skulle jag uteslutande kallat honom för Salomon. Det är ju en person som definieras av så mycket mer än hudfärg. Skulle jag flytta någonstans där min hudfärg är minoritet skulle jag ändå uppskatta att ses som Stefan istället för viting eller liknande. Om jag skulle bli kränkt av att kallas viting beror uteslutande på vem som säger det, och hur.

Jag avslutar med en fantastisk låt, hjälp gärna till att sprida ordet