Amen durå? Om satir och yttrandefrihet
Rasisterna rasar, varför får Charlie Hebdo driva med muslimer när inte vi får? För att satir är till för att väcka tankar, för att utmana, för att ifrågasätta med hjälp av humor. Rasism är bara elakt och trångsynt, en reaktion av rädsla för det okända.
När ett gäng unga, arga män med bombarjackor och kängor med stålhätta drar runt på stan med svenska flaggan i högsta hugg och skanderar “Sverige åt svenskarna” och då och då väver in ett “Sieg Heil” finns det ingen humor i det, det finns ingen finess, det är bara rasistiskt.
När ett gäng medelålders, arga män med välkammat hår och kostym lyckas få 13% av väljarstödet och står i Sveriges riksdag och talar om att muslimerna är ett hot mot landet, att judar inte kan vara svenskar och att de tänker fälla varenda förslag från en regering som inte går med på att minska invandringen med 90%, så är det inte humor, det är inte satir, det är rasism och fascism.
När Charlie Hebdo publicerar en bild på en beskjuten muslim som skyddar sig med koranen, med texten le coran c’est de la merde
ca n’arrête pas les balles (ung. Koranen är skit, den stoppar inte kulor) eller en bild på en muslimsk man som kysser en av tidningens (manliga) tecknare, med texten l’amour plus fort que la haine (ung. Kärlek är starkare än hat) så är det för att utmana, för att få oss att tänka till, för att göra narr av specifika element i samhället, i religioner eller annat som man vill ifrågasätta.
Det går naturligtvis att använda satir även från högerextrema håll, jag har ännu inte sett något sådant, och ärligt talat så tvivlar jag på att de kan samla intelligens nog, för satir är en intelligent form av humor och ifrågasättande.
Med detta vill jag naturligtvis inte säga att jag håller med Charlie Hebdo i alla lägen, men jag stödjer yttrande- och pressfriheten. De är viktiga element i en fungerande demokrati.
